Ett år senare

Oj så tiden går.....

Har inte känt för att blogga på ett bra tag, inte läst andras bloggar heller.

Ibland bara rusar tiden förbi, ibland i dur, ibland i uppförsbacke. Varje dag är dock lika värdefull, "det som inte dödar härdar" ;)

Just nu , när april står för dörren, har vi installerat oss i vårt nyrenoverade sovrum. Min bror har gjort jobbet, förnyat allt från golv till tak. :) Det konstiga är att min man och jag har fått problem med ryggen trots att brorsan gjort jobbet.....men såklart har ju han också drabbats. Kanske är det nåt i luften, eller är det åldern? Kan också bero på att jag suttit i soffhörnet i princip varje kväll och handarbetat, i ett års tid. Det har virkats och stickats, stickats och virkats lite till. Nu går vi på behandlingar stup i kvarten, än har jag inte fått nån större hjälp medan mannen haft bättre tur. Inte kul när det bränner i armhålorna och tom. i käkarna. 

Har hoppat in och vikarierat på dagis nu som då, resten av våren kommer jag att jobba tre dagar i veckan. Känns skönt att veta vad som gäller, gå de någrahundrametrarna till jobbet måndag, tisdag och onsdag.

Ser fram emot värme och flugsurr, att vi snart ska inleda slip- och lackprojektet på båten....

Annars hoppas jag att få ryggen i skick, börja cykla och promenera, fotografera och påta i blombänkarna.

Marianne

Livet just nu

Bilden tagen förra våren på åland

Så har det hunnit bli mars och vintern har släppt sitt grepp, åtminstone delvis. Plusgrader har vi haft i många veckor, endast lite snö kvar, men solen kunde nog bemöda sig lite mer. ;) 

Jag jobbar mina två dagar i veckan vilket passar utmärkt för mig. Är tacksam för alla små ting i vardagen trots att det varit rätt mycket nu.

I natt startar vi resan mot Åland, denna gång för att begrava min svärmor. Min snälla rara svärmor som jag endast hann känna i ett par år men ändå hann fästa mig vid och tycka om. Hon var en snäll kvinna, rak och ärlig. Hon tog emot mig när jag första gången besökte henne som fru till hennes son, vi hade gift oss nån månad innan. Kommer ihåg att hon sa att hon hade gruvat sig för mötet, inte vetat vad hon skulle tycka och tänka. ( sonen hade ju levt i ett annat förhållande i över trettio år och plötsligt hade han separerat och gift sig med mig) 

För mig kändes allting som en hollywoodfilm, att träffa sin svärmor och sin nya släkt först efter giftemålet, trodde knappast själv att det var sant. Jag glömmer aldrig hennes första ord till mig "inte kan jag ju ta dig till mitt hjärta sådär bara, det går ju inte"! Nej hur skulle det gå, det kan jag ju förstå nu fastän jag tog lite illa vid mig när hon sa så. Vi pratade i timmar, berättade våra livshistorier för varann. Hon hade inte haft något lätt liv, skilsmässa, sjukdomar och många sorger hade kantat hennes väg. Men hon var ärlig och äkta och jag kände att vi fattade tycke för varann. Innan vi skiljdes åt den gången var vi båda lättade och glada, den första varma kramen glömmer jag aldrig.

Hatten jag fick av svärmor, den hon hade haft på en tennismatch på åland.

Min svärmor var en beundransvärd kvinna på många sätt. Ensam hade hon tagit hand om två små barn efter skilsmässan, jobbat och slitit för att de skulle ha det bra. Småningom träffade hon en ny man som hon gifte sig med och fick en dotter med honom. De hann vara gifta i drygt femton år, om jag minns rätt, innan han dog, hon levde efter det ensam till sin död. Sjukdomarna var många, rörligheten väldigt begränsad, men humöret, det hade hon kvar. 

 

Förra sommaren fick hon en elmoped som hon körde kortare sträckor med. Bilkörandet hade hon fått sluta med men med mopeden hade hon ändå en viss frihet. Vi skrattade åt henne när hon gasade och hade för avsikt att köra framåt, naturligtvis hade hon i backen....envist försökte hon tills hon lärde sig och kunde ta sig fram lite grann i alla fall.

På sjukhuset förra sommaren

För ett och ett halvt år sen var hennes tillstånd riktigt kritisk, hon låg i respirator och läkarna trodde att hon inte skulle klara det. Men se det gjorde hon, hon återhämtade sig och fick småningom flytta hem igen.

Senast vi träffades var juldagen i fjol, på hennes 78-årsdag. Hon bjöd på kaffe och tårta i sin lägenhet till sina barn med familjer. Jag kom dit i tid för att hjälpa till med dukningen. Kaffet skulle kokas och bullar tinas upp i ugnen, maken och jag gjorde jobbet under hennes övervakning, inget halvdant och slarv utan allt skulle vara perfekt. ;)

Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans med henne, kaffet smakade och tårtan var ljuvligt god.

För någon vecka sen orkade hon inte mer, min kära svärmor. Många störtblödningar, många enheter blod, en operation av tarmen där felet åtgärdades, men trots att operationen lyckades orkade hon inte andas själv. Hon hade kämpat så länge men nu tog krafterna slut.

Lägg till bildtext

I natt startar färden mot åland, vi ska begrava min kära svärmor. En resa jag gruvar mig för för jag vet att det kommer att vara en tung och svår resa, inte minst för min man. Nu kommer vi till en tom lägenhet....en lägenhet full med minnen, dofter....

Marianne

Januarisol

God fortsättning på det nya året! Finns ju nog med i svängarna fastän bloggpauserna tenderar att bli lite onödigt långa.Vardagen lunkar på, jobbar ett par dagar i veckan, resten av tiden ägnar jag åt handarbete. Stickar , stickar och stickar, mest sockor och vantar, men så länge jag har något att sysselsätta mig med är jag nöjd.

Vi har snö i massor så visst kunde jag väl ta en skidtur om jag ville, men det vill jag nog inte...;) Promenerar till jobbet, ett par kilometer, samt in till stan när jag gör ärenden, det räcker för tillfället. Avundas nog en del hurtbullar på jobbet som löptränar och går på gymet dagligen, men just nu lockar det inte. Brukar ju få ryck när jag börjar ivrig som bara den, tror att jag skall hålla på tills jag stupar (dör), men efter några veckor brukar det sen ebba ut. 

Den bleka decembersolen i Karrböle på Åland

Morgonpromenad hos ålänningarna

Njuter av min lediga dag idag, kanske städa och pyssla lite. Borde ta en promenad, men just nu har vi ishala gator och regn på kommande, tror det blir soffhörnan och handarbete.

Ha en skön dag!

Marianne

Drunkningsolycka

Ja, så farligt är det inte, gäller bara min kamera, men aj att det svider! Väl i hamn efter en båttur med pappa och maken lyckades jag placera min väska på en bänk så att allt annat stannade kvar i väskan förutom min kamera som tydligen studsade i vattnet. Under bryggan vände karlarna på stenar och grävde i vattnet med händerna, men ingen kamera lyckades de fånga. Spårlöst borta. Jag som hade fotat en massa i skärgården, var ivrig att få visa mina fina bilder, men av detta blev det dock inget. 

Är ju inte första gången det händer just mig: för några år sen hoppade jag omkring på stenbumlingar på en holme långt ut till havs. Kände på mig att jag inte skulle ta det sista skuttet, men det gjorde jag ju i alla fall.....i med tanten i vattnet, benet fick sig en ordentlig skråma, skulle ha kunnat sluta riktigt illa med ambulanshelikopteroch allt. Männen i sällskapet koncentrerade sig dock på kameran, min dotters systemvariant, som hamnade under vattnet. Fort som attan lossades objektiv och alla lösa detaljer för att rädda det som räddas kundes, TOO LATE var det i det fallet också. Försäkringstanten ersatte den dock, men med långa tänder som hon själv uttryckte det!!! Nu ids jag inte ens försöka, kameran var inte så värdefull, men dög bra för mig.

Ja så kan det gå när olyckan är framme. Nu blir det inga bilder på en tid, får väl gräva fram något ur arkiven, vad sägs om denna?

 Kan trösta er alla som sörjer över det just nu aningen regniga vädret att vi hade vattenläckage för en tid sen. Här grävdes det och byttes rör, dyrt blev det och nu hoppas vi på ersättning av försäkringsbolaget, det med dom långa tänderna. Där går det säkert undan med behandlingen gissar jag. Maken begärde blanketter att fylla i för två månader sen, än har de inte postats till oss. I förrgår fyllde vi i ansökan på nätet, snart rasslar det nog in på kontot. Som om det inte skulle ha varit nog fick vi in en massa regnvatten i källaren häromdagen när skurarna var som intensivast. Golvbrunnen hade stopp, det sa slurp när min man grävt bort all dynga, men tänk om vi inte varit hemma och upptäck det i tid?

Kanske låter jag en aning pessimistisk? Nej vi har trots allt makens semester att se fram emot. Om ett par veckor far vi till Åland för att passa "barnbarnen" en vecka, efter det ska vi på tu man hand semestra i ålands skärgård i några dagar med "svärsonens" båt. Det ser jag fram emot.

Nu hoppas jag att solen visar sig snart igen, vi har fått tillräckligt med regn för denna gång.

Ha det gott!

Marianne

Jag lever och mår

alldeles utmärkt, är bara en aning lat med bloggandet just nu. Dagarna flyger iväg, solen och värmen är som intensivast, kan inte klaga. Ännu fem veckor ledighet innan jobbet kallar, då har jag ju  varit ledig i många veckor redan. 

Maken jobbar, övertid blir det nästan varje dag, däremellan målar han på huset. Båten är på land, den ska totalrenoveras och kommer inte att sjösättas denna sommar. Som tur är har min pappa en båt som vi lånar nu som då, annars skulle jag nog inte överleva sommaren...

I pallkragarna har grönsakerna börjat växa till sig; gula morötter, ärter, apelsintimjan, dill och rödådrad syra, en pumpaplanta fick också plats.Enkelt sätt att odla, lite ogräs, mycket vatten är vad som behövs i hettan.

Virknålen är igång mellan målandet och andra sysslor. En tax ville jag ha som kompis till vår skilsmässohund Bosse, de blev genast kompisar. Rutor i naturvitt och beige kommer att bli en pläd småningom,en ruta i taget, några om dagen.

Cyklar omkring längs stränder och smala vägar, ibland är kameran med. Längst ner till höger syns vår gamla båt som nu har ny ägare.

Mattor borde tvättas nu när vädret är som bäst, men man kan alltid hitta på roligare sysslor. Kanske blir det en båttur i helgen, kanske ett dopp vid nån strand, inga måsten, bara njuta. 

Hoppas du får njuta och ta dagen som den kommer!

Marianne