 |
| Bilden tagen förra våren på åland |
Så har det hunnit bli mars och vintern har släppt sitt grepp, åtminstone delvis. Plusgrader har vi haft i många veckor, endast lite snö kvar, men solen kunde nog bemöda sig lite mer. ;)
Jag jobbar mina två dagar i veckan vilket passar utmärkt för mig. Är tacksam för alla små ting i vardagen trots att det varit rätt mycket nu.
I natt startar vi resan mot Åland, denna gång för att begrava min svärmor. Min snälla rara svärmor som jag endast hann känna i ett par år men ändå hann fästa mig vid och tycka om. Hon var en snäll kvinna, rak och ärlig. Hon tog emot mig när jag första gången besökte henne som fru till hennes son, vi hade gift oss nån månad innan. Kommer ihåg att hon sa att hon hade gruvat sig för mötet, inte vetat vad hon skulle tycka och tänka. ( sonen hade ju levt i ett annat förhållande i över trettio år och plötsligt hade han separerat och gift sig med mig)
För mig kändes allting som en hollywoodfilm, att träffa sin svärmor och sin nya släkt först efter giftemålet, trodde knappast själv att det var sant. Jag glömmer aldrig hennes första ord till mig "inte kan jag ju ta dig till mitt hjärta sådär bara, det går ju inte"! Nej hur skulle det gå, det kan jag ju förstå nu fastän jag tog lite illa vid mig när hon sa så. Vi pratade i timmar, berättade våra livshistorier för varann. Hon hade inte haft något lätt liv, skilsmässa, sjukdomar och många sorger hade kantat hennes väg. Men hon var ärlig och äkta och jag kände att vi fattade tycke för varann. Innan vi skiljdes åt den gången var vi båda lättade och glada, den första varma kramen glömmer jag aldrig.
 | ||||
| Hatten jag fick av svärmor, den hon hade haft på en tennismatch på åland. |
Min svärmor var en beundransvärd kvinna på många sätt. Ensam hade hon tagit hand om två små barn efter skilsmässan, jobbat och slitit för att de skulle ha det bra. Småningom träffade hon en ny man som hon gifte sig med och fick en dotter med honom. De hann vara gifta i drygt femton år, om jag minns rätt, innan han dog, hon levde efter det ensam till sin död. Sjukdomarna var många, rörligheten väldigt begränsad, men humöret, det hade hon kvar.
Förra sommaren fick hon en elmoped som hon körde kortare sträckor med. Bilkörandet hade hon fått sluta med men med mopeden hade hon ändå en viss frihet. Vi skrattade åt henne när hon gasade och hade för avsikt att köra framåt, naturligtvis hade hon i backen....envist försökte hon tills hon lärde sig och kunde ta sig fram lite grann i alla fall.
 |
| På sjukhuset förra sommaren |
För ett och ett halvt år sen var hennes tillstånd riktigt kritisk, hon låg i respirator och läkarna trodde att hon inte skulle klara det. Men se det gjorde hon, hon återhämtade sig och fick småningom flytta hem igen.
Senast vi träffades var juldagen i fjol, på hennes 78-årsdag. Hon bjöd på kaffe och tårta i sin lägenhet till sina barn med familjer. Jag kom dit i tid för att hjälpa till med dukningen. Kaffet skulle kokas och bullar tinas upp i ugnen, maken och jag gjorde jobbet under hennes övervakning, inget halvdant och slarv utan allt skulle vara perfekt. ;)
Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans med henne, kaffet smakade och tårtan var ljuvligt god.
För någon vecka sen orkade hon inte mer, min kära svärmor. Många störtblödningar, många enheter blod, en operation av tarmen där felet åtgärdades, men trots att operationen lyckades orkade hon inte andas själv. Hon hade kämpat så länge men nu tog krafterna slut.
 |
| Lägg till bildtext |
I natt startar färden mot åland, vi ska begrava min kära svärmor. En resa jag gruvar mig för för jag vet att det kommer att vara en tung och svår resa, inte minst för min man. Nu kommer vi till en tom lägenhet....en lägenhet full med minnen, dofter....
Marianne
