Nya tider

Nya tider-gamla tider, dags att summera det gångna året.

För drygt ett år sen genomgick jag en skilsmässa, flyttade till hemorten, skaffade lägenhet, mådde uruselt en längre tid. Det går inte att beskriva smärtan man känner när man är tvungen att bryta upp från något som varat i över 22 år, men den smärtan är man tvungen att genomlida, om man vill eller inte. Allt annat runt omkring är oväsentligt, man är tvungen att skärma sig från omvärlden, orkar inte med allt annat som händer, orkar bara ta en liten stund i taget. Motion, sömn och vänner, det är det som håller en vid liv. Nån dag kanske man inte orkar ta sig upp ur sängen, men det får vara så den dagen, nästa dag är kanske bättre.

Vintern går, den var nog väldigt lång, kall och mörk, sakta kommer våren, man får nya krafter. Börjar söka jobb, umgås med släkt och vänner, barnen hälsar på regelbundet, det börjar kännas bättre. Dottern studentfest i mitt gamla hem klaras utan större problem, städar, bakar och hjälper till där det behövs. Träffar "gamla" släkten, känns vemodigt och lite besvärligt, men det värsta är nog att fara därifrån, säga hejdå till alla, även sina barn. Hemresan är tung.

Jag träffar redan en ny vän, vi umgås mycket, han träffar mina föräldrar och syskon, vi vistas mycket ute i skärgården under sommaren, njuter av allt vackert och av att vi funnit varann. Vi trivs i varandras sällskap, barnen kommer bra överens med honom, allt känns bra igen. Nog kan man ju känna av sorgen ibland, sorgen över det som varit och tog slut, över att barnen nu "måste ha" två hem, att de måste välja hos vem de skall vara. Många har det likadant, det är ju ingen tröst förstås, men vi överlever, vi har ju varann trots allt.

Äldsta dotterns födelsedag firas på klipporna i Fäboda, jag, deras pappa och barnen. Vi har picknick, pratar, fotograferar. Jag är så glad över att vi kan umgås trots skilsmässan, att vi kan vara föräldrar till våra barn, komma överens och försöka vårt bästa, det är det inte alla som kan. Bitterhet leder ingenvart, man måste se framåt, hitta nya vägar, våga lita på sig själv och sina känslor, inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Barnens mående är det viktigaste. 

Nu har en höst passerat, julen är över för denna gång, den städade jag bort i morse. Jag har mina barn, jag har min sambo, vi förlovade oss faktiskt på självständighetsdagen. Vi mår bra tillsammans, jag har föräldrar och syskon nära mig, barnen kommer när de vill och har tid. Jag jobbar så mycket jag kan, telefonen ringer ganska flitigt, finns mycket jobb inom dagvården. Jag ser fram emot våren, väntar på sommaren då vi ska vara vid sommarstugan, bara njuta av tillvaron. Fast nog njuter vi redan, livet segrar, om man vill. Jag känner  tacksamhet, tacksamhet över alla som stöttat och funnits till, både privat och på jobbet. Glädje över att jag får vara lycklig, över att det finns något att vara lycklig över varje dag. Visst finns det bättre och sämre dagar, men det finns det ju i allas liv. Jag har lärt mig att jag skall vara sann och ärlig, mot mig själv och alla andra, inte vara rädd för att säga min åsikt, inte bry mig för mycket om vad andra tycker och tänker. Jag har blivit starkare, modigare, jag vet att jag klarar det mesta nu.

Detta är min ärliga berättelse om det svåra jag genomgått. Jag hoppas att du som läser detta får känna samma glädje som jag gör, för trots allt är livet vad vi gör det till.

Marianne