Värmande pyssel

Jag är periodare, det gäller nästan allt (dock inte alkohol).Om och när jag handarbetar, gör jag det med besked. Just nu går stickorna varma, de har de redan gjort i ett par månaders tid. Har förärat sambon, lillebror, pappa samt svågern med varsin mössa, alla har egen text. De har varit i flitig användning har jag märkt, det är glädjande. :)

Äldsta dottern skall få ett par "uppstickare" i vackra färger, håller just nu på med ett par vantar i samma garn. De naturvita är stickade efter beskrivningen som jag hittade hos Lyckoslanten, det är än så länge hemligt vem som skall få dem.

Har försökt länka till både Lyckoslanten och Blossom, men av nån anledning får jag det inte att funka, tips?

Hittade en skylt som passade perfekt på garderobdörren, den med ett fult överspacklat hål på. Var en runda till stan för ett par veckor sen, besökte Blossom där det fanns massor med nyheter. Vårens prylar hade just kommit, en stor del av dem ännu ouppackade, blir nog att ta en titt igen i hopp om att hitta något fint.

Hemma har det hänt mycket i inredningsväg, nya soffor, nytt bord, nya kuddar osv. De senaste "nackkuddarna" gjordes av en gammal madrass, hittade ett passande tyg som jag tycker är fint.

Hos en bloggvän såg jag bilder av ett påbörjat lapptäcke, har själv gjort ett liknande. Meningen var att en liten gosse skulle få den, men ibland blir det inte som man tänkt. Åren gick, i höstas hittade jag det halvfärdiga och övergivna täcket. Nu är de färdig och får pryda sovrumsväggen.

 Hos mina föräldrar är det stora förändringar på gång: de har köpt en lägenhet dit de tänker flytta inom kort. I samband med städning i uthuset hittade vi många rariteter, bla. dessa skoläst som min farfar lär ha använt. Man blir ju nog lite nyfiken, undrar om det finns möjlighet att lära sig tillverka skor? Skulle vara intressant.

De senaste två veckorna har vi haft sonen boende hos oss. Han är skoltrött och behöver en paus. Det är inte lätt att vara 17 år och inte riktigt veta vad man vill, jag hoppas att även han snart hittar något intressant att sysselsätta sig med. Han hjälper morfar med renoveringen av lägenheten ibland, annars är han "sällskapsdam" åt Kajsa. Jag jobbar en del, men har många lediga dagar per månad, vad är väl bättre än det nu när handarbetsperioden pågår.

Ha en skön helg!

Marianne

Barndomen

Här är min första julklapp, en åsna som numera är lite skamfilad och har hängande öron. Fotot har jag försökt redigera i Picasa, lade till en text också, men av nån anledning vill det sig inte riktigt, ni ser ju dock vad bilden föreställer. (Måste nog fråga mina ungdomar om hjälp....suck)

Första julklappen

På denna bild är jag fyra månader, åsnan alldeles ny och glänsande, verkar som att jag uppskattade presenten.

Första julen

Här är jag troligtvis sex år, bilden är tagen på dagis. Kommer ihåg att det var en speciell lukt där: kritor, lim och målfärg, har för mig att vi pysslade ganska mycket.

Sexårsfoto

Jag funderar ganska ofta över dagens barn; tycker de att det är lika "magiskt" att vara på dagis? När jag var på dagis var jag där i några timmar, mamma var hemma på den tiden. Dagens barn tillbringar ju ofta hela dagarna hemifrån. På "min tid" var det ett välkommet avbrott med lekar, pyssel och kompisar, idag är det ett heltidsjobb för många barn.

Som dagistant försöker man se varje barn, ge en stund till var och en varje dag, men jag undrar hur dagens barn upplever sin dagistid... Jag tror nog att det var bättre förr, samhället var mjukare, föräldrarna var inte tvungna att jobba lika mycket som idag. Jag hoppas och tror att vi ändå får harmoniska barn som blir sociala och utåtriktade, vågar säga sin åsikt. Själv var jag ganska blyg, ville inte stå i centrum. På den punkten blir nog barnen av idag tränade på ett annat sätt. 

Lagom är bäst, fort växer barnen upp och då är det för sent att ändra på det som varit. Ibland önskar jag att jag fick tillbaka en dag från när mina barn var små. Den dagen skulle vi bara vara tillsammans, pyssla, mysa och ha skoj, för visst har vi alla haft lite dåligt samvete ibland?

Ha en skojig dag!

Marianne

Nya tider

Nya tider-gamla tider, dags att summera det gångna året.

För drygt ett år sen genomgick jag en skilsmässa, flyttade till hemorten, skaffade lägenhet, mådde uruselt en längre tid. Det går inte att beskriva smärtan man känner när man är tvungen att bryta upp från något som varat i över 22 år, men den smärtan är man tvungen att genomlida, om man vill eller inte. Allt annat runt omkring är oväsentligt, man är tvungen att skärma sig från omvärlden, orkar inte med allt annat som händer, orkar bara ta en liten stund i taget. Motion, sömn och vänner, det är det som håller en vid liv. Nån dag kanske man inte orkar ta sig upp ur sängen, men det får vara så den dagen, nästa dag är kanske bättre.

Vintern går, den var nog väldigt lång, kall och mörk, sakta kommer våren, man får nya krafter. Börjar söka jobb, umgås med släkt och vänner, barnen hälsar på regelbundet, det börjar kännas bättre. Dottern studentfest i mitt gamla hem klaras utan större problem, städar, bakar och hjälper till där det behövs. Träffar "gamla" släkten, känns vemodigt och lite besvärligt, men det värsta är nog att fara därifrån, säga hejdå till alla, även sina barn. Hemresan är tung.

Jag träffar redan en ny vän, vi umgås mycket, han träffar mina föräldrar och syskon, vi vistas mycket ute i skärgården under sommaren, njuter av allt vackert och av att vi funnit varann. Vi trivs i varandras sällskap, barnen kommer bra överens med honom, allt känns bra igen. Nog kan man ju känna av sorgen ibland, sorgen över det som varit och tog slut, över att barnen nu "måste ha" två hem, att de måste välja hos vem de skall vara. Många har det likadant, det är ju ingen tröst förstås, men vi överlever, vi har ju varann trots allt.

Äldsta dotterns födelsedag firas på klipporna i Fäboda, jag, deras pappa och barnen. Vi har picknick, pratar, fotograferar. Jag är så glad över att vi kan umgås trots skilsmässan, att vi kan vara föräldrar till våra barn, komma överens och försöka vårt bästa, det är det inte alla som kan. Bitterhet leder ingenvart, man måste se framåt, hitta nya vägar, våga lita på sig själv och sina känslor, inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Barnens mående är det viktigaste. 

Nu har en höst passerat, julen är över för denna gång, den städade jag bort i morse. Jag har mina barn, jag har min sambo, vi förlovade oss faktiskt på självständighetsdagen. Vi mår bra tillsammans, jag har föräldrar och syskon nära mig, barnen kommer när de vill och har tid. Jag jobbar så mycket jag kan, telefonen ringer ganska flitigt, finns mycket jobb inom dagvården. Jag ser fram emot våren, väntar på sommaren då vi ska vara vid sommarstugan, bara njuta av tillvaron. Fast nog njuter vi redan, livet segrar, om man vill. Jag känner  tacksamhet, tacksamhet över alla som stöttat och funnits till, både privat och på jobbet. Glädje över att jag får vara lycklig, över att det finns något att vara lycklig över varje dag. Visst finns det bättre och sämre dagar, men det finns det ju i allas liv. Jag har lärt mig att jag skall vara sann och ärlig, mot mig själv och alla andra, inte vara rädd för att säga min åsikt, inte bry mig för mycket om vad andra tycker och tänker. Jag har blivit starkare, modigare, jag vet att jag klarar det mesta nu.

Detta är min ärliga berättelse om det svåra jag genomgått. Jag hoppas att du som läser detta får känna samma glädje som jag gör, för trots allt är livet vad vi gör det till.

Marianne

Välkommen 2012

Så har julen varit, med allt vad det innebär. Barnen var hos oss på julafton, for hem till Korsnäs på julaftonskvällen efter att alla paket delats ut. Oj så fina presenter jag fick! Barnen hade tänkt till, köpt sånt de vet att jag verkligen uppskattar, man blir glad! :)

Visst har det ätits en del, både salt och sött i mängder, men det hör ju julen till. Vädret var ju inte det allra finaste, så motionen uteblev nästan helt, stånk. Men nu har jag köpt nya träningskläder, anmält mig till gymets cirkelträning. Första passet avklarades igår, 1½ timmes svettbad, men oj så skönt det var att röra på sig! Har turen att ha en jämnårig kusin som drar kursen, hon har lovat att ta mig med varje tisdag, går inte att komma med några ursäkter nu. ;)

Har du testat denna fantastiska temugg? Jag fick den av ena dottern i julklapp, praktisk och finurlig tycker jag att den är. Blåbärsteet fick jag av min guddotter, oj så gott det smakar.

Har blivit en hel del jobb på sistone, men jag har privilegiet att jobba mindre än de flesta, något som jag är väldigt tacksam över. Hinner med ett och annat pysslande på fritiden, orkar med jobbet på dagis, nog är de så underbara barnen.

Nog blir man glad när man öppnar dörren till jobbet. Väggarna pryds av fina målningar av en lokal konstnär, motiven är bekanta.

Önskar jag kunde måla lika fint. Trots att min morfar livnärde sig som konstnär tycks jag inte ha ärvt hans talang, tror ej heller att det är något man kan träna upp, jag är nog lite för slarvig av mig.

Om en stund bär det av till jobbet igen, öppnar gärna dörren och beundrar de fina väggarna. Det är för övrigt samma daghem där jag en gång gick, där min mamma och hennes systrar gick, där tom. min morfar gick som barn. Min mormor jobbade en tid i daghemmets kök, det var när jag var liten. Kändes tryggt att ha henne i huset. De emaljerade kastrullerna, ugnsformarna och kakformarna hon en gång använde finns nu till barnens förfogande, snökakor är det som bakas i dem idag, man blir smått nostalgisk.

Önskar dig en trevlig dag!

Marianne